.

Dina andetag börjar ta slut runt mig.
Din röst börjar suddas ut.
Känslan av din kram börjar försvinna.
Ditt skratt är svagt.

Men varje gång jag sluter mina ögon,
finns du innanför mina ögonlock.
Bilden av dig finns fortfarande kvar.

Jag visste vem jag var med dig.
Nu är jag vilsen, trött och frusen.
Jag orkar inte snubbla längre,
men jag är rädd för att det är någonting
som varar för evigt.

För hur ska jag vara hel,
när min andra del är borta?

Jag har tillbringat mycket och underbar tid i Ramundberget, Bruksvallarna och Funäsdalen den här vintern. Träffat kärt folk från förra säsongen och lärt känna nytt bra folk. Jag åkte dit första gången för säsongen i december, strax innan jul. Det var iskallt, kolsvart och is på vägarna. Nu är det april och inte långt kvar till min sista resa, det är varmt, ljust och vägarna är bara. När jag först åkte upp dit i december så var jag alldeles upprymd för jag hade saknat det ända sedan min hemfärd i maj förra året. Nu är jag inte alls upprymd och känner mig inte redo för att säga hejdå och vänta till nästa säsong.

Jag har träffat så många fina människor. En som får det att göra ont i magen för att han flyttar om 3 veckor, till västkusten och vi måste säga hejdå.