jag älskar dig, kan du se det?
Jag satt på en cykel som inte tog mig någonstans, tänkte tankar som inte var värda någonting.
Min bror ringde. " Har du hört vad som hänt?" Mitt svar var helt klart, " Ja, det har jag." Han frågade om jag var säker vilket gjorde mig osäker. " Peter har dött. " Jag fattade ingenting för det var inte vad jag syftade på, det var som om att någon hittade den där knappen som inte existerar och stängde av mig. När jag började fungera igen flödade tankarna, känslorna. Jag var i Åre, jag ville inte vara där. Jag vill få en kram och tröst, av dig. Istället gick jag hem till en kompis och fick en kram, men långt ifrån den tröst jag ville ha. Ingen kan ändå ge mig den.. Det skulle vara du.
Så mycket som vi delade, saker bara jag visste om dig och saker bara du visste om mig. Så fint det var att ha dig där, så bekväm jag blev. Du skulle ju alltid finnas där, någon annan tanke hade aldrig existerat. Någonsin. Jag vet och jag mår så dåligt över hur jag tog dig för givet. Jag sa aldrig att jag älskar dig, vilket jag gör så otroligt mycket. Jag hoppas att du visste, att du kände. Du kom till mig så många gånger med frågor jag bara kunde försöka besvara. Jag ringde dig så många gånger när mitt trassel till liv behövde lite struktur, varje gång dina ord flöt in i mig kändes det bättre.
Det är trassligt nu, det är förjävligt. Jag hatar att jag inte kan ringa dig. Det gör för ont att tänka tanken att jag ska radera ditt nummer samtidigt som det gör lika ont att bläddra förbi dig i kontaktlistan. Du ringde mig någon vecka innan du dog, jag hade inte tid att svara. Jag undrar så mycket vad du hade att säga, jag förbannar mig själv för att jag inte ringde upp dig, för att jag glömde bort. Vi skulle göra så mycket du och jag, vi hade planerat en framtid.
♥ Peter ♥
vi håller varandra hårt.
Jag vaknade ur en dröm som jag önskar att jag aldrig vaknat ur, din stora hand täckte min lilla och jag kunde känna känslan du alltid gav mig om att allt tillslut blir bra. Jag höll dig så hårt att min hand värkte när jag vaknade. Men ju hårdare jag höll desto mer försvann du ifrån mig. I drömmen skickade jag ett sms, jag fick inget svar.. Precis som i verkligheten. Det var lika sant där som det är sant här.
Den värld jag kliver in i när natten kommer är min plats att vara med er. De olika minnena vi på jorden har av er och delar tillsammans får mig att bli uppriktigt lycklig. Jag ser er på många olika sätt, många av dem är precis som jag minns er, men genom andras ögon. Människor som älskade er något fantastiskt mycket, era äkta vänner och familj.
Jag ska göra allt jag kan för att inte släppa er ifrån min plats i natten.
Men när även min egen nattvärld påminner mig om den riktiga världen blir jag rädd. Jag blir rädd för den dagen jag inte har kontroll över att ni i mitt minne återvänder med samma färg, då de skarpaste bilderna av de finaste ansikten jag någonsin lagt mina ögon på börjar suddas ut och ljudet av era röster inom mig blir allt svårare att lyssna efter.
Utkast: April 13, 2011
Det försvinner aldrig. Men sorgen blir lättare att bära och allt som får mig att sakna er får mig nu oftast att le istället för att gråta. Ni fick mig att le då, självklart får ni mig att le nu också. Aldrig någonsin skulle ni vilja att jag på något sätt skulle må dåligt över att vi hade roligt tillsammans. Därför försöker jag att alltid försöka vara glad för att jag hade er istället för att jag är ledsen för att jag inte har er.
Tiden kommer aldrig att stanna, allting händer oavsett. Det finns ingen rimlig eller bra förklaring och det är förbannat orättvist. Att inte få leva med de människor jag älskar kommer alltid plåga mig och få mig att hata en del av livet. Men mitt liv fortsätter och det måste det göra, jag har mycket kvar i livet som jag älskar. Det finns tid till att sörja och det kommer dagar när det inte går att stöta bort allting. Men de övriga dagarna, när vardagen är vad den blivit till nu så vill jag försöka visa er att jag är stark för er skull.
Tiden kommer aldrig att stanna, allting händer oavsett. Det finns ingen rimlig eller bra förklaring och det är förbannat orättvist. Att inte få leva med de människor jag älskar kommer alltid plåga mig och få mig att hata en del av livet. Men mitt liv fortsätter och det måste det göra, jag har mycket kvar i livet som jag älskar. Det finns tid till att sörja och det kommer dagar när det inte går att stöta bort allting. Men de övriga dagarna, när vardagen är vad den blivit till nu så vill jag försöka visa er att jag är stark för er skull.
