.

Nu har jag sedan i onsdags jobbat ca 59 timmar. Blir ytterligare några inatt, sedan upp och jobba på mor och fars auktion i morgon. Men det kommer gå bra, det är jobbigt men det känns skönt att jag vet att jag flyttar till Åre med lite pengar i fickan. Att jag sedan börjar jobba i Ramundberget i november och kommer på fötter riktigt med min ekonomi känns hur bra som helst. Har ju varit väldigt bortskämd de senaste året, eftersom jag har haft en riktigt bra inkomst, utan räkningar eller boende att betala eftersom jag fortfarande bor hos mina föräldrar. Men i och med flytten till Åre kan jag inte vara så bortskämd längre.

Det känns skönt att jag faktiskt har lämnat det bakom mig nu, att sömnen börjar blivit bättre och att dagarna är mycket ljusare. Jag insåg för längesedan att det bästa som kunde hända var att vi lämnade oss, att vi blev du och jag igen. Jag har hittat det som jag så länge velat ha, ett lugn i kroppen jag aldrig kan beskriva, nästan det mesta känns bra nu. Rastlösheten och de djävulska tankarna i mitt huvud finns inte längre,  jag har rensat bort allt det dåliga i mitt liv och tagit in det nya och det bra.  Jag vet att du har hittat något och någon bra för dig, jag är glad för det. Trots allt och bakom alla hårda ord, vill jag att du ska ha det bra. Jag kommer alltid älska dig, men du och jag var inte bra för varandra.

Jag ska nu förflytta mig till duschen sedan slå på en film och vila lite innan jobbet. Sista natten nu, bytte bort nästa helg. Så det blir alltså min 3:e hela lediga helg på hela sommaren. Det är ju Stödemarknad. Jag vet att det kanske inte är så mycket att hänga i julgranen, men det är speciellt för mig. Det betyder spring, karuseller, Pia och Ulf, chips, Ljustorps Judith och lilla Lilly, bästa ifrån Göteborgarna, fylla samt för- och efterfest hos Simon, skrubbar och balkonger, skratt och gråt, återseenden och farväl. Det är en speciell helg helt enkelt. En väldigt speciell helg.

Puss!

Jag tänker väldigt mycket, funderar över hur det är och jag diskuterar gärna det jag tänker på. Nu, när jag jobbar på en kyrkogård är det väldigt mycket tid till musik, musiken som alltid får mig att tänka ett steg längre eller ett steg tillbaka, vilket kan vara bra men också väldigt dåligt. När jag går här på kyrkan så brukar jag titta på gravstenarna och undra över hur de personerna var. Det är jobbigt när jag går förbi Tobias grav då jag vet hur han var, och hur han lever kvar i minnet på oss. Hans kamrater som ligger bredvid, förhoppningsvis är de nu på samma plats och har det bra tillsammans. Så fina och unga personer som ska ryckas ifrån oss.

Jag tycker synd om de människor som inte har någonting vid sin gravsten, de som har en vissen blomma och ogräs. Men jag tycker även synd om de anhöriga, som går hit för att göra fint vid en grav. Att man varje gång måste påminnas om vad man har förlorat och allt de fina man hade tillsammans. Jag vet precis hur det känns. Det är tungt.

Det regnar ute idag, för ett tag regnade det väldigt mycket och vi fick smita in. Idag är jag och Tove vår egen chef och det känns bra. Vi strosar mest runt och luktar på blommorna. Eller så inte. Vi jobbar självklart så hårt att svetten bara rinner!

Jag är lite småkär! :)

Har inte riktigt insett hur fort allting kan gå.

Jag har aldrg trott och det blir bara lättare och lättare att försvara det.

De människor jag känner där och de minnen jag har därifrån är bland det finaste som jag har. Det är en fin plats och det är fina människor. Hur kommer det sig då att de ska drabbas av det värsta? En by som hela tiden får möta motgångar, det är inte rättvist.

Först var det Johans olycka, som skakade många människor. Men tack och lov klarade han sig med livet i behåll. Men det var nära.

Sedan Robin, 17 år och valde att avsluta sitt liv. Älskad och saknad så otroligt.

Och nu, Thomas. Snälla Thomas som har fått cancer. Så ung och så mycket kvar i livet att se. Lunga, tarm och lever har den förbannade cancern hittat. Mina tankar går till dig, till din familj och till dina vänner. Jag ska hålla mina tummar och jag hoppas innerligt att du klarar det här. Om jag varit troende, skulle jag be till den gud som andra nu kanske ber till. Men istället så hoppas jag att sjukvården klarar det här, att du är stark nog och att det stöd jag vet du får kanske kan hjälpa dig att bli frisk.