.

Den här helgen har varit riktigt bra och trots omständigheterna så känner jag mig så otroligt lycklig här uppe. Samtidigt som jag saknar allting hemma så är det här precis vad jag hade önskat och ännu bättre. Jag tänkte lägga upp lite bilder.

 
Jag orkar inte vända på bilden.


Jag och min lägenhetskompis Jessica, som är helt underbar.

Orkar inte vända den där heller, men det är också jag och Jessica.

Avslutar med en bild på min tatuering som jag gjorde i tisdags.

Igår var det 1 år sedan som fina Robin valde att lämna oss. Mina tankar gick till Anki, till Marcus och till alla mina vänner i Hassela. Jag ville gärna vara där och tända ett ljus på hans fina grav, tyvärr är inte förbindelsen mellan Hassela och mig den bästa så jag tände ett ljus i mitt rum istället, för Robin och för min syster och sedan tänkte jag på de saker jag hann uppleva med Robin och på alla fina saker jag ofta gjorde tillsammans med min syster.

Idag har jag inte velat tänka så mycket. Idag har jag över en decimeter kortare hår och en tatueringstid på tisdag klockan tolv. Idag har jag varit med den underbaraste Nicklas jag känner, vi körde bil och hälsade på uppe i jaktstugan på Nyåsen. Vi åt paj och jag fick en kram av Jimmie och nu gruvar jag mig för nästa gång vi kommer att träffas. Den 25 september, dagen då vi ska samlas i kyran och ta ett sista farväl av henne.

I morgon vill jag helst inte tänka på. Jag ska till Maries lägenhet och titta igenom hennes saker då. Jag vet inte riktigt hur det kommer kännas att gå in i hennes lägenhet och se henne överallt. Min vackra syster.

På tisdag finns hennes namn på min handled föralltid och hennes skyddsängel hänger runt min hals nu. Det känns bra.

Jag och min syster hade ett väldigt komplicerat förhållande. Vi var så otroligt lika varandra att vi inte alla gånger kom så bra överens. Det jag kan finna roligt i att vi bråkade ofta var att så fort det bara var jag och Marie, bara vi systrar så var vi de bästaste vännerna. Vi skrattade, grät, lyssnade på varandra och delade väldigt många hemligheter med varandra, eller delade. Vi delar dem fortfarande.

Jag vet att vi många gånger sa dumma saker till varandra, att vi ofta gjorde dumma saker mot varandra. Jag kommer aldrig glömma det. Alla gånger som vi aldrig mer skulle prata med varandra eller alla arga sms. Men jag minns även de gånger då vi såg på film i Maries säng, käkade glass och hade massor med godis. Eller då vi satt i Maries lägenhet och hon bjöd mig på ett glas vin (ja mamma), när jag kände mig så vuxen och jag kände mig ett steg närmare i vår relation. Jag kommer ihåg varje gång vi bestämde tillsammans att vi inte skulle somna framför tv;n vilket alltid slutade med att vi gjorde precis det. Vi somnade framför tv;n. Alla gånger Marie och jag har suttit och gråtit tillsammans och ångrat allt dumt vi sagt och gjort till varandra. Det är det som känns så otroligt skönt när jag tänker tillbaka på allt vi har gjort. Att vi ibland satte oss ner och släppte ut alla känslor i gråt och i förlåtelse.

Jag har planerat så himla mycket. Marie, Mats och jag skulle gå ut på krogen tillsammans när jag fyllt 18, vi skulle resa tillsammans så fort vi alla tre hade ordning på ekonomin. Jag visste att om jag väntade några år så skulle jag kunna göra så mycket mer tillsammans med mina syskon, och jag har lutat mig tillbaka på den tanken så många gånger. Att veta att jag har de åren tillsammans med dem har varit en trygghet för mig, som helt plötsligt bara försvann och jag känner mig så himla otrygg. Det var så mycket som fanns kvar för oss att göra, bara de små sakerna som att gå ut och äta vi tre tillsammans, eller åka på en liten semester. Kanske att jag och Marie skulle gå och se Lars Winnerbäck igen? Alla dessa små sakerna i mitt huvud, och alla dessa om, men och varför som finns där.

Jag vet inte var jag ska börja riktigt, eller vart jag ska sluta. Min kusin Erika är en väldigt klok människa (med världens sötaste söner.) Hon skrev så här till mig på Facebook. " Livet kan på en sekund förändra allt och bli kallt, äckligt och fruktansvärt! Men du är ju en Strömare och vi är starka! Tänd ett ljus,de tror jag att hon ser! " Jag tror också att hon ser, eller jag vet att hon ser. För den dröm som jag hade för några nätter sen var så verklig och den kändes verkligen fysikt när jag vaknade. Min systers pojkvän Abid ringde mig häromdagen för att höra hur allting var. Sedan frågade han mig om jag inte hade drömt något, så jag berättade om min dröm och sedan frågade jag han och han berättade att han också hade haft en dröm. En dröm som kändes otroligt verklig.

Så jag tror att hon ändå finns kvar här runt omkring oss. Det är tanken som jag nu lutar mig mot.

Visste ni att de flesta barn inte är en hel familj från att de är ungefär sju år? Det är få som är en
riktig familj. Därför är jag så otroligt stolt över min familj, jag älskar min mamma och min
pappa för deras 23åriga giftermål. För att de alltid ställer upp för oss, alltid har funnits där
och verkligen varit föräldrar.

När vi satt på restaurangen uppe i Åre,  och åt vår sista middag tillsammans på länge
och jag skulle bli lämnad helt ensam så satt jag och tittade på mina föräldrar och jag rös.
Det var så fint, de var så fina. Ingen kan klandra dem för någonting, tänk alla mil de
skjutsat oss på diverse saker, alla middagar de lagat och allting de låtit oss få göra?
Saker som kommer sitta i vårat hjärta för alltid. Minnen vi bär kvar i våra tankar.

Mycket av det vi lärt oss av våra föräldrar kommer finnas med i vår uppfostran av
våra barn. Jag är glad att jag har föräldrar som kan lära mig de sakerna.
När det händer någonting som det som precis har hänt, att min syster har avlidit så
ser man saker ur ett helt annat perspektiv. Jag har verkligen insett vad min
mamma, pappa och storebror betyder för mig.

  

All kärlek till min familj.

Jag drömde om dig i natt. Att jag såg dig på stan tillsammans med dina kompisar, att jag sprang över en väg för att se dig. Jag tror aldrig jag har sprungit så fort i hela mitt liv, jag ville bara hålla dig. Men när jag kom fram så kunde jag inte sluta springa så du fick skrika efter mig. Jag kom tillbaka och du kramade mig, det kändes så verkligt och det gjorde så ont när jag vaknade. Jag kände din sköra kropp mot min, precis som att du skulle gå sönder. Det var en lång kram och det känns skönt att ingen kan ta dig helt ifrån mig, för i drömmarna så finns du kvar. Det är svårt, men jag får det att fungera.

Saknar dig Marie. Ingen kan förstå hur mycket, inte ens jag.