.

Det knarrade lätt under skorna, träden hängde och snöflingorna singlade sakta ner från himlen. Jag försökte att fånga alla i munnen så när jag sprang där på vägen med blicken fäst uppåt och tungan utsträckt hör jag hennes underbara skratt och jag stannade till. Att se henne gjorde mig alldeles varm och jag kände inte kylan längre. Tills jag kom närmare. Jag blev iskall och alldeles stel. Vem var det som stod framför mig och hur kunde någon förändras så mycket på bara några veckor? Det var inte min syster som stod framför mig. För min syster är rund i ansiktet, brun och hennes ögon brukade alltid stråla på ett sådant underbart sätt. Den här människan var utmärglad, blek och hennes ögon såg så tomma och livlösa ut. Men jag sa ingenting utan jag kramade henne och sedan tog vi varandras händer och gick hem ifrån busshållplatsen. Över E-14 vid Kjell och genom lillskogen. Vi gick förbi Hinke och boden. Hela tiden höll vi varandra i handen och det knastrade under skorna. Det snöade fortfarande men jag ville inte känna flingorna smältas mot min tunga. Jag ville bara hålla Maries hand.

När vi kom fram gick vi runt huset och in genom en dörr vi aldrig använder. Redan då jag tog i det kalla dörrhandtaget kände jag att helgen skulle bli lång. Om hon nu stannade en hel helg, om hon klarade av det utan att abstinensen tog över henne. Vi klev in genom dörren och hundarna kom springandes mot oss. Först vår stora schäfer tätt följd av den lite mindre bordercollien. Båda två blev väldigt glada. Som alltid så hoppade de och busade. Kotte, som bordercollien hette försökte att putta bort schäfern så det hela slutade med att Kellie bet till åt Kotte som visade tänderna tillbaka men ändå drog sig undan. Vem utav de två som bestämde var det aldrig något snack om. Det var schäfern Kellie. Marie satt sig ner på knäna och klappade Kellie under magen, hon lutade huvudet mot den varma pälsen och for sedan upp med ett ryck och gick in till TV- rummet.

Mamma satt på kanten av soffan och såg spänd ut för vad som väntade, pappa låg som vanligt över hela soffan med ett öga öppet och i mellan åt hördes en liten snarkning. Men så fort Marie kom in igenom dörren till rummet så satte sig pappa upp. Mamma reste sig och kramade henne och jag kunde se smärtan hon utsöndrade och hur ont det gjorde att se sin förstfödda dotter sakta men säkert förstöra sig själv. Pappa såg bara tom ut, som om att han var på någon annan plats och inte med oss i rummet. Som en räddning började hundarna skälla och sprang ut mot ytterdörren. På vägen markerar Kellie med ytterligare ett skall att Kotte bör hålla sig bakom, vilket han gör. Mamma och Marie skriker åt hundarna att vara tysta. När vi kommer ut i hallen är min bror i full gång med att hälsa på hundar, ställa in väskan och hänga av sig kläderna. Mitt i allt elände sprids det ett litet leende på allas läppar. När Mats fått ordning på allting så tittar han upp på Marie och ler ett varmt leende och slår sedan armarna runt henne. Trots att han är fyra år yngre är han ändå så mycket större än henne. Hon försvinner nästan i hans armar.

Det har alltid funnits ett speciellt band mellan mina syskon som jag alltid varit avundsjuk på. Utan att använda sig av ord så vet den ena vad en andra tänker och tvärtom. Så när jag står där och ser Mats och Marie tillsammans kan jag inte göra annat än känna mig utanför. Jag tror Marie känner av det för hon sticker upp sin hand i min och jag blir återigen alldeles varm. När dem har kramats klart går de in till TV-rummet. Mamma och pappa går till köket och jag springer upp för de tolv stegen i trappan på väg till mitt rum. Hälsar på farmor och rundar snabbt köksbänken sedan in på mitt rum. Den första tanken som dyker upp i mitt huvud är hur mycket jag hatar mina lila tapeter, speciellt änglabården. Men de tankarna är snart borta för på väg är mina nya vänner tårarna. Jag försöker koncentrera mig på att tränga bort dem med det går inte så i ett hopp om att ingen ska höra mig kastar jag mig på sängen och trycker ner huvudet i kudden, så hårt att jag ibland får hämta andan. Turen är på min sida, efter trettio minuter har ingen hört mig och tårarna har slutat rinna. Jag känner att magen kurrar och vet att det snart är mat. Så jag kastar täcket åt sidan och vänder på den blöta kudden sedan går jag till badrummet och tvättar ansiktet därefter styr jag mina steg nerför trappan och direkt in i köket. När jag kommer ner doftar det helt underbart i hela köket, maten är framdukad och värmen från alla ljus sprids runt om i rummet. Allting ser så bra ut, men under ytan är allting krossat.

Vi sätter oss till bords och alla berömmer mamma för den goda maten, pratar ytligt om hur veckan varit och det känns precis som att vi är främlingar för varandra tills pappa tar tjuren vid hornen och ifrågasätter Marie. Nu brakar helvetet loss tänker jag och jag har rätt. Ingen hinner äta upp maten, ingen vill heller. Aptiten är redan förstörd. På mindre än en minut har ett väldigt bråk utlösts och Marie sitter inte längre ner vid bordet. Den här delen är väldigt suddig för mig, jag vill inte minnas och det är därför svårt att göra det. Men jag kommer ihåg att de skrek åt varandra och jag orkade inte höra så jag gick upp till mitt rum. Stängde dörren efter mig och sedan sjönk jag ner längs väggen tills rumpan nuddade golvet och bröt sedan ut i en hejdlös gråt som inte gick att stoppa. Så för att ingen skulle höra mig reste jag mig upp och slog på Lars Winnerbäck. Jag sätter på repeat på låten Elegi och sedan lägger jag mig i sängen och låter Lasses ord omsvepa mig i ett lugn. Trots den höga musiken och kudden över mina öron hör jag hennes skrik. ”Jag är fan ingen knarkare, fattar ni inte det?” Men det var precis det vi gjorde. Vi förstod att hon hade problem, större än vi egentligen ville förstå. Under en timme hör jag deras röster, ibland avtar bråket och det blir lugnt men i nästa minut hör jag dem igen. Tillslut blir jag så trött. Jag känner att ögonlocken faller ner på mig och jag slappnar av så jag slipper höra.

Jag vaknar upp mitt i natten och undrar var jag är. Efter att ögonen vant sig vid mörkret så ser jag att jag fortfarande är kvar i mitt rum. Jag är fortfarande kvar och det hemska jag just trodde jag var med om var bara en dröm så jag somnar om igen. På morgonen när jag vaknar så ville jag inte stiga upp så jag låg och drog mig i sängen i ungefär en kvart. Men efter att dragit mig tillräckligt länge för vad som väntade nere så klev jag upp. Det första plagget jag såg var en av pappas stora tröjor jag brukar sova i. Så jag tog på mig den sedan tog jag på mig mina röda långkalsonger och ett par svarta strumpor. Det var ett hål på den högra hälen på strumpan men det brydde jag mig inte om utan jag gick till toaletten. Jag kissade sedan tog jag en snabb koll i spegeln. Konstaterade att jag hade påsar under ögonen och att håret stod åt alla håll. Men jag petade bara ut sömnkusarna ut ögonen och gick ner. Jag hade inte kollat på klockan så jag blev förvånad över att jag sovit till över tio. I köket var det tomt på folk så jag gick in till TV- rummet där det också var folktomt. Jag började fundera på vart alla var, alla förutom min bror eftersom jag gått förbi hans rum på vägen ner och såg att han låg och sov. Mamma var inte ute och rökte, pappa skulle inte till skogen och Marie hon skulle ju vara här hemma. Så jag hämtade hemtelefonen och med vana fingrar slog jag mammas nummer. Inget svar. Jag slog pappas och när signalerna gått till sista svarade han. Jag undrade vart han var och fick ett dystert svar tillbaka. ”Vi har skjutsat hem Marie.”