.

När man bor på en så liten ort som jag gör och någonting sånt här händer, så får alla reda på det vare sig man vill eller inte. Ryktena sprids så himla fort och jag vill inte att folk ska titta på mig och tänka "stackars Matilda."  Jag vill inte att folk ska titta på mig och undra hur det egentligen gick till. Därför skakade jag och hade världens handsvett när jag skulle gå in på ica förut. Därför är jag rädd att det ska komma hit folk och krama mig. Eller att det ska stå en blombukett ifrån fler familjer, klasskompisar och föreningar, eller att jag ska se mor och fars smärta, Mats smärta och farmors. Det gör det hela mycket mer verkligt och jag vill ju inte det. I morgon flyr jag tillbaka till lägenheten. 24 mil bort, där ingen vet så mycket. Där jag kan gå på ica utan att vara rädd, inte behöva mötas av folk som kramas, eller se mera blommor och heller inte er smärta. Det gör så ont bara.

Men jag är tacksam för de fina orden, de stöd som jag känner att jag har, för att ni kommer hit och kramas, för att jag har kvar mina övriga älskade familjemedlemmar och fina släktingar.

Behövs jag hemma så är det självklart att jag kommer hem och hjälper till. Tillsvidare finns jag i fjällena och söker efter ett Per Lagerkvist citat, eller en dikt. Det var Maries favoritförfattare.

Puss på er söta som finns där ute.