.

Jag och min syster hade ett väldigt komplicerat förhållande. Vi var så otroligt lika varandra att vi inte alla gånger kom så bra överens. Det jag kan finna roligt i att vi bråkade ofta var att så fort det bara var jag och Marie, bara vi systrar så var vi de bästaste vännerna. Vi skrattade, grät, lyssnade på varandra och delade väldigt många hemligheter med varandra, eller delade. Vi delar dem fortfarande.

Jag vet att vi många gånger sa dumma saker till varandra, att vi ofta gjorde dumma saker mot varandra. Jag kommer aldrig glömma det. Alla gånger som vi aldrig mer skulle prata med varandra eller alla arga sms. Men jag minns även de gånger då vi såg på film i Maries säng, käkade glass och hade massor med godis. Eller då vi satt i Maries lägenhet och hon bjöd mig på ett glas vin (ja mamma), när jag kände mig så vuxen och jag kände mig ett steg närmare i vår relation. Jag kommer ihåg varje gång vi bestämde tillsammans att vi inte skulle somna framför tv;n vilket alltid slutade med att vi gjorde precis det. Vi somnade framför tv;n. Alla gånger Marie och jag har suttit och gråtit tillsammans och ångrat allt dumt vi sagt och gjort till varandra. Det är det som känns så otroligt skönt när jag tänker tillbaka på allt vi har gjort. Att vi ibland satte oss ner och släppte ut alla känslor i gråt och i förlåtelse.

Jag har planerat så himla mycket. Marie, Mats och jag skulle gå ut på krogen tillsammans när jag fyllt 18, vi skulle resa tillsammans så fort vi alla tre hade ordning på ekonomin. Jag visste att om jag väntade några år så skulle jag kunna göra så mycket mer tillsammans med mina syskon, och jag har lutat mig tillbaka på den tanken så många gånger. Att veta att jag har de åren tillsammans med dem har varit en trygghet för mig, som helt plötsligt bara försvann och jag känner mig så himla otrygg. Det var så mycket som fanns kvar för oss att göra, bara de små sakerna som att gå ut och äta vi tre tillsammans, eller åka på en liten semester. Kanske att jag och Marie skulle gå och se Lars Winnerbäck igen? Alla dessa små sakerna i mitt huvud, och alla dessa om, men och varför som finns där.

Jag vet inte var jag ska börja riktigt, eller vart jag ska sluta. Min kusin Erika är en väldigt klok människa (med världens sötaste söner.) Hon skrev så här till mig på Facebook. " Livet kan på en sekund förändra allt och bli kallt, äckligt och fruktansvärt! Men du är ju en Strömare och vi är starka! Tänd ett ljus,de tror jag att hon ser! " Jag tror också att hon ser, eller jag vet att hon ser. För den dröm som jag hade för några nätter sen var så verklig och den kändes verkligen fysikt när jag vaknade. Min systers pojkvän Abid ringde mig häromdagen för att höra hur allting var. Sedan frågade han mig om jag inte hade drömt något, så jag berättade om min dröm och sedan frågade jag han och han berättade att han också hade haft en dröm. En dröm som kändes otroligt verklig.

Så jag tror att hon ändå finns kvar här runt omkring oss. Det är tanken som jag nu lutar mig mot.