.

Dina andetag börjar ta slut runt mig.
Din röst börjar suddas ut.
Känslan av din kram börjar försvinna.
Ditt skratt är svagt.

Men varje gång jag sluter mina ögon,
finns du innanför mina ögonlock.
Bilden av dig finns fortfarande kvar.

Jag visste vem jag var med dig.
Nu är jag vilsen, trött och frusen.
Jag orkar inte snubbla längre,
men jag är rädd för att det är någonting
som varar för evigt.

För hur ska jag vara hel,
när min andra del är borta?