.

En vän till mig frågade mig en dag hur jag kan ta det så bra, hur jag orkar vara så glad? Vad svarar jag på en sån fråga? Det är inte lätt, jag tar det inte bra. Jag kommer aldrig försonas med tanken på att aldrig få se min syster skratta, gråta, skrika, bråka. Det gör ont och det är rent ut sagt förjävligt. Men jag kan inte sluta leva, eller hur? Jag måste gå vidare. Det kommer aldrig någonsin kännas riktigt bra, men jag har bestämt mig för att lära mig leva med det. För jag lever, det gör inte hon. Jag fortsätter leva, för henne och för min familj. För mig själv, för det jag vill göra. Hon var en fin människa, och jag hoppas alla kommer ihåg henne för allt. För hennes fina och dåliga sidor, för hennes vacrka drag och alla hennes skavanker. För att hon inte alltid var bäst men sällan sämst. För det är så man ska minnas en människa. Man ska inte ta bort de dåliga sidorna och bara behålla de bra. Eller tvärtom.