.

Jag vet att du kan läsa det här, jag känner din närvaro. Jag kan ibland vakna och det känns som att du har varit här, det går en ilning längs ryggraden. Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt, att trycka bort mina känslor och allting som har med dig att göra. Men det går inte, jag kommer alltid ha den här konstiga känslan. Jag kommer vakna varje morgon och påminnas om att jag aldrig mer får se dig, jag kommer somna varje kväll och tänka på dig, hoppas på att du har det bra och känna dig så nära men ändå så långt bort.

Du finns kvar precis som innan jag kan bara inte se dig längre. Jag ska prata med dig som jag gjorde förut, jag får bara inget svar.

Du är död, du kommer aldrig mer tillbaka. Jag börjar förstå det nu, därför ska jag leva för dig. Älskade saknade Marie. 55 dagar sedan dina vackra ögon stängdes, 57 dagar sedan jag gick in och pussade dig farväl. Mitt sista farväl var fint. Du såg så liten och skör ut där du låg på soffan och var sjuk, jag pussade dig på kinden och jag kände en väldigt konstig känsla. Upprymd över att få flytta hemifrån och nedstämd över att lämna dig där. 
 
Kvällen innan du dog fick jag så ont i magen, jag kunde inte röra på mig. Jag ringde hem till mamma och grät av smärta. Den smärtan lämnade så småning om mig men en främmande känsla stannade kvar. Det jag inte visste då var att den nu, 56 dagar senare fortfarande skulle vara kvar. Jag tror att det var någonting som ville tala om för mig att du var påväg att lämna oss.

Det gör fortfarande väldigt ont. Jag vaknar ibland när jag är ensam och tänker väldigt mycket på dig. Jag skulle må så mycket bättre om jag fick veta att du hade det bra där du är nu. Jag skulle då kunna komma överens med tanken på att du inte längre är en levande varelse.  Eller är du det? Vad händer egentligen när man dör?