.

Min bror ringde. " Har du hört vad som hänt?" Mitt svar var helt klart, " Ja, det har jag." Han frågade om jag var säker vilket gjorde mig osäker. " Peter har dött. " Jag fattade ingenting för det var inte vad jag syftade på, det var som om att någon hittade den där knappen som inte existerar och stängde av mig. När jag började fungera igen flödade tankarna, känslorna. Jag var i Åre, jag ville inte vara där. Jag vill få en kram och tröst, av dig. Istället gick jag hem till en kompis och fick en kram, men långt ifrån den tröst jag ville ha. Ingen kan ändå ge mig den.. Det skulle vara du.

---

Så mycket som vi delade, saker bara jag visste om dig och saker bara du visste om mig. Så fint det var att ha dig där, så bekväm jag blev. Du skulle ju alltid finnas där, någon annan tanke hade aldrig existerat. Någonsin. Jag vet och jag mår så dåligt över hur jag tog dig för givet. Jag sa aldrig att jag älskar dig, vilket jag gör så otroligt mycket. Jag hoppas att du visste, att du kände. Du kom till mig så många gånger med frågor jag bara kunde försöka besvara. Jag ringde dig så många gånger när mitt trassel till liv behövde lite struktur, varje gång dina ord flöt in i mig kändes det bättre.

---

Det är trassligt nu, det är förjävligt. Jag hatar att jag inte kan ringa dig. Det gör för ont att tänka tanken att jag ska radera ditt nummer samtidigt som det gör lika ont att bläddra förbi dig i kontaktlistan. Du ringde mig någon vecka innan du dog, jag hade inte tid att svara. Jag undrar så mycket vad du hade att säga, jag förbannar mig själv för att jag inte ringde upp dig, för att jag glömde bort. Vi skulle göra så mycket du och jag, vi hade planerat en framtid.

♥ Peter ♥