heart.
Det var i augusti 2009 du tog dina sista andetag,
ditt hjärta slog för sista gången och ditt leende spred sig.
Jag visste inte hur jag skulle klara av att andas,
när jag fick vetskapen om att du aldrig mer
skulle kunna hjälpa mig när det blev tungt.
Hur skulle jag orka kliva upp ur sängen,
när jag visste att du aldrig mer skulle putta mig ur den
och bli irriterad på mitt alarm.
Jag har desperat försökt lista ut vem som ska säga nej,
berätta för mig att jag gör fel och att jag aldrig mer
ska göra om det jag gjort.
På något sätt klarar jag av att andas fast det ibland
känns som om att jag aldrig mer vill ta ett till andetag.
Likt en astmainhalator får jag nya krafter till att andas.
Jag tar mig upp ur sängen även om det tar tid,
även om jag ibland absolut inte vill göra annat än ligga
kvar och tänka på dig.
Jag har kommit på vem som säger nej till mig,
vad som säger nej till mig och hur jag ska veta
vad som är rätt och fel.
Det är fortfarande du, det kommer alltid att vara du.
Jag vet att du inte skulle lämna din lillasyster utan
någon hjälp på vägen.
Kommentarer
Trackback
