Alla är vi någon

Hur kommer det sig att dom som inte själva orkar stå, är de som alla andra trampar mest på? 
Och varför vänder folk med avsmak bort sina blick, från de som nästan inget från samhället fick? 
En människa på gatan är alltid mer än vad man tror. 
Det är också någons dotter, son, syster eller bror. 
Om du bara tar dig tiden att stanna & fråga hur någon mår
så lovar jag dig att det bara är tacksamhet du tillbaka får. 
Dom är inga nollor, avskum eller slödder. Dom är människor som helt enkelt gått sönder.

 


I hjärtat mitt

Det var en söndag för 5 år sedan, i en lägenhet i järpen som hjärtat mitt gick sönder. Jag sa hejdå till dig på fredagen, kramade din lilla späda kropp och vi sa att vi älskade varandra. Jag hade en känsla, men den hade jag haft i så många år så varför skulle den stämma nu? Du krigade dig igenom allt, så varför skulle jag tro att du inte skulle klara det här? 

Mamma och pappa lämnade mig på lördag, på söndags morgonen säger Moa "nu kommer din pappa" jag började skratta, för varför skulle han komma tillbaka dagen efter? "Jo men han kommer faktiskt" så jag sprang till fönstret och tittade, och det stämde. Jag sprang till ytterdörren och kutade ner för trapporna, öppnade porten och där stod mamma och pappa. Utan ett ord så visste jag vad som hade hänt. Du var död. Allting svartnade för  mig, jag sprang runt i en cirkel alldeles galen. Slet mig i håret. Mamma försökte ta i mig men jag slog bara bort henne. Och nyckeln till porten hade jag glömt i lägenheten så jag kunde inte gå upp. Kuratorn på skolan kom efter bara någon minut, utan att vi ringt efter henne. Som om att en högre makt kände att hon behövde åka dit. Hon låste upp porten & jag sprang upp för trappen, in i lägenheten där Jessica & Moa står & undrar vad som hänt. "Min syster har dött" sa jag, sen tog jag en Ikea kasse och packade ner alla möjliga konstiga grejer. Jag var så chockad. Hemresan minns jag ingenting av, inte tiden hemma heller. Jag var inte kvar så länge hemma för det gjorde så ont, att se allting som påminde om dig. Du var min bästa vän och min storasyster. Hur skulle jag kunna leva utan dig? Då kändes det som om att jag aldrig skulle klara av att ta ett andetag utan att hjärtat skulle sprängas på mig. Utan dina andetag kändes alla andetag menlösa. 

Men jag lärde mig att leva, så småningom. 

Jag saknar att bråka med dig. 

Jag saknar att få ett mms på dig i olika outfits & frågan "kan jag ha det här?" Jag saknar att somna på din soffa. Jag saknar att äta gårdagens godis till frukost. Jag saknar ditt skratt. Jag saknar din lukt. Jag saknar att du skäller på mig. Jag saknar att hämta kaffe ur frysen hos dig. Jag saknar att lyssna på musik med dig. Jag saknar min syster. ❤️


I hjärtat mitt

Det var en söndag för 5 år sedan, i en lägenhet i järpen som hjärtat mitt gick sönder. Jag sa hejdå till dig på fredagen, kramade din lilla späda kropp och vi sa att vi älskade varandra. Jag hade en känsla, men den hade jag haft i så många år så varför skulle den stämma nu? Du krigade dig igenom allt, så varför skulle jag tro att du inte skulle klara det här? 

Mamma och pappa lämnade mig på lördag, på söndags morgonen säger Moa "nu kommer din pappa" jag började skratta, för varför skulle han komma tillbaka dagen efter? "Jo men han kommer faktiskt" så jag sprang till fönstret och tittade, och det stämde. Jag sprang till ytterdörren och kutade ner för trapporna, öppnade porten och där stod mamma och pappa. Utan ett ord så visste jag vad som hade hänt. Du var död. Allting svartnade för  mig, jag sprang runt i en cirkel alldeles galen. Slet mig i håret. Mamma försökte ta i mig men jag slog bara bort henne. Och nyckeln till porten hade jag glömt i lägenheten så jag kunde inte gå upp. Kuratorn på skolan kom efter bara någon minut, utan att vi ringt efter henne. Som om att en högre makt kände att hon behövde åka dit. Hon låste upp porten & jag sprang upp för trappen, in i lägenheten där Jessica & Moa står & undrar vad som hänt. "Min syster har dött" sa jag, sen tog jag en Ikea kasse och packade ner alla möjliga konstiga grejer. Jag var så chockad. Hemresan minns jag ingenting av, inte tiden hemma heller. Jag var inte kvar så länge hemma för det gjorde så ont, att se allting som påminde om dig. Du var min bästa vän och min storasyster. Hur skulle jag kunna leva utan dig? Då kändes det som om att jag aldrig skulle klara av att ta ett andetag utan att hjärtat skulle sprängas på mig. Utan dina andetag kändes alla andetag menlösa. 

Men jag lärde mig att leva, så småningom. 

Jag saknar att bråka med dig. 

Jag saknar att få ett mms på dig i olika outfits & frågan "kan jag ha det här?" Jag saknar att somna på din soffa. Jag saknar att äta gårdagens godis till frukost. Jag saknar ditt skratt. Jag saknar din lukt. Jag saknar att du skäller på mig. Jag saknar att hämta kaffe ur frysen hos dig. Jag saknar att lyssna på musik med dig. Jag saknar min syster. ❤️


yes i do

Jag lovar att bli bättre på att blogga.
L O V A R.
Klem så länge.

love life!

Har haft första riktiga helgen i huset nu, utan kartonger och utan kassar som ska packas upp.. eller ja, lite småpyssel är det väl kvar. :P Men iallafall så trivs vi som fiskarna i vattnet, vi gjorde verkligen rätt i vårat val!

I helgen så var jag på Ikea en sväng med Stina och handlade lite tjaffs. Blommor & krukor, komposthink, hållare för plastpåsar, hall- & badrumsmatta.. Ja säkert någonting mer också. Efter det så åkte vi till downlake och ställde iordning med de nya sakerna och lite av de gamla. ;P Sen väntade vi på att Tommy skulle höra av sig eftersom jag skulle hämta han i stan. När han ringde åkte vi in till lägan och hämtade han + lite saker som var kvar där & sen släppte vi av Stina och for hem tillbaks till vårt fina hus! :D Myste på lite men somnade rääätt så fort.

Hade ställt klockan på 10 i söndags för att moderkakan och min moster skulle komma ner så den sistnämnde fick ta sig en titt på köpet vårat =) hehe och det blev ju godkänt. Efter dom hade åkt så myste jag och Nellie litegrann i soffan innan vi åkte in till staden. Tommy var nämligen i lägenheten och städade ur den, duktig som han är! Jag hade tänkt att åka och kolla en sväng på fyndlagret medans han gjorde lite mer nytta men tji fick jag, var där 5 över tre och dom stängde ju tre.. Back till lägan och hjälpa till litegrann innan vi åkte på citygross och handlade mat. Vi skulle äta tacos men det blidde inte så när vi väl kom hem eftersom vi hade missat köttfärssen ;) haha fail! Det blev mammas pasta och fläskfilégryta, lika gott om inte lite godare.

Somnade iallafall mätt, nöjd och otroligt belåten med allt på söndagkvällen.




sammanfattning

Hej o hå!
Här har det varit lite dött den senaste tiden, det senaste året? haha.
MEN det beror endast på att jag har haft så mycket för mig att bloggen fått vila lite.

I korta drag; har köpt hus med mitt ♥:a i nedansjö. Vi har bott där i en vecka nu fast det känns som en livstid! & med det menar jag inget negativt utan vi trivs så ofantligt braaaa! Det är en sjuk känsla att komma hem till sitt eget hus, min finafina pojkvän och min underbara hund på kvällarna efter jobbet.

Sedan har jag fått jobb, på ett företag i fränsta som heter focus.. Trivs jättebra med både jobbet o arbetskamraterna. Tackar för det!

Sista men INTE minsta händelsen i mitt/vårt liv är.. dadadaam att vi ska ha barn! Den 16e juni har vi det beräknade födelsedatumet och vi väntar en liten pojke. Det är så underbart att orden inte räcker till.. & jag längtar och längtar efter att få se vår lilla knodd. =)

Jag kan med handen på hjärtat säga att min lycka är så total just nu att det är skrämmande.. Men nu vet ni iallafall lite om vad som hänt i mitt liv. Tack för mig.

VA

Vem är det som väljer? Vad är det som väljer?

Varför slutar vårt hjärta en dag att slå?
Är det rättvisa som råder i världen då fina människor råkar ut för hemska saker?
Har inte alla samma rätt till att få bra vård?
Är inte alla lika mycket värd?

så kan det vara.

Idag saknar jag mycket. Jag saknar dig och jag saknar dom och jag saknar det och jag saknar där. Men framförallt saknar jag nog här.

jag älskar dig, kan du se det?

Jag satt på en cykel som inte tog mig någonstans, tänkte tankar som inte var värda någonting.
Min bror ringde. " Har du hört vad som hänt?" Mitt svar var helt klart, " Ja, det har jag." Han frågade om jag var säker vilket gjorde mig osäker. " Peter har dött. " Jag fattade ingenting för det var inte vad jag syftade på, det var som om att någon hittade den där knappen som inte existerar och stängde av mig. När jag började fungera igen flödade tankarna, känslorna. Jag var i Åre, jag ville inte vara där. Jag vill få en kram och tröst, av dig. Istället gick jag hem till en kompis och fick en kram, men långt ifrån den tröst jag ville ha. Ingen kan ändå ge mig den.. Det skulle vara du.

Så mycket som vi delade, saker bara jag visste om dig och saker bara du visste om mig. Så fint det var att ha dig där, så bekväm jag blev. Du skulle ju alltid finnas där, någon annan tanke hade aldrig existerat. Någonsin. Jag vet och jag mår så dåligt över hur jag tog dig för givet. Jag sa aldrig att jag älskar dig, vilket jag gör så otroligt mycket. Jag hoppas att du visste, att du kände. Du kom till mig så många gånger med frågor jag bara kunde försöka besvara. Jag ringde dig så många gånger när mitt trassel till liv behövde lite struktur, varje gång dina ord flöt in i mig kändes det bättre.

Det är trassligt nu, det är förjävligt. Jag hatar att jag inte kan ringa dig. Det gör för ont att tänka tanken att jag ska radera ditt nummer samtidigt som det gör lika ont att bläddra förbi dig i kontaktlistan. Du ringde mig någon vecka innan du dog, jag hade inte tid att svara. Jag undrar så mycket vad du hade att säga, jag förbannar mig själv för att jag inte ringde upp dig, för att jag glömde bort. Vi skulle göra så mycket du och jag, vi hade planerat en framtid.
♥ Peter ♥



vi håller varandra hårt.

Jag vaknade ur en dröm som jag önskar att jag aldrig vaknat ur, din stora hand täckte min lilla och jag kunde känna känslan du alltid gav mig om att allt tillslut blir bra. Jag höll dig så hårt att min hand värkte när jag vaknade. Men ju hårdare jag höll desto mer försvann du ifrån mig. I drömmen skickade jag ett sms, jag fick inget svar.. Precis som i verkligheten. Det var lika sant där som det är sant här.
Den värld jag kliver in i när natten kommer är min plats att vara med er. De olika minnena vi på jorden har av er och delar tillsammans får mig att bli uppriktigt lycklig. Jag ser er på många olika sätt, många av dem är precis som jag minns er, men genom andras ögon. Människor som älskade er något fantastiskt mycket, era äkta vänner och familj.
Jag ska göra allt jag kan för att inte släppa er ifrån min plats i natten.
Men när även min egen nattvärld påminner mig om den riktiga världen blir jag rädd. Jag blir rädd för den dagen jag inte har kontroll över att ni i mitt minne återvänder med samma färg, då de skarpaste bilderna av de finaste ansikten jag någonsin lagt mina ögon på börjar suddas ut och ljudet av era röster inom mig blir allt svårare att lyssna efter.

Utkast: April 13, 2011

Det försvinner aldrig. Men sorgen blir lättare att bära och allt som får mig att sakna er får mig nu oftast att le istället för att gråta. Ni fick mig att le då, självklart får ni mig att le nu också. Aldrig någonsin skulle ni vilja att jag på något sätt skulle må dåligt över att vi hade roligt tillsammans. Därför försöker jag att alltid försöka vara glad för att jag hade er istället för att jag är ledsen för att jag inte har er. 

Tiden kommer aldrig att stanna, allting händer oavsett. Det finns ingen rimlig eller bra förklaring och det är förbannat orättvist. Att inte få leva med de människor jag älskar kommer alltid plåga mig och få mig att hata en del av livet. Men mitt liv fortsätter och det måste det göra, jag har mycket kvar i livet som jag älskar. Det finns tid till att sörja och det kommer dagar när det inte går att stöta bort allting. Men de övriga dagarna, när vardagen är vad den blivit till nu så vill jag försöka visa er att jag är stark för er skull.




8e bilden; en bild på en person du saknar.

Marie
Peter
Jag saknar många personer, men det här är nog de två jag saknar mest.

jaghatardethär.

Livet riktigt knullar mig just nu och det är inte på ett skönt sätt.
En våldtäkt av universum är vad det känns som.
Jag behöver ett miljöombyte, ett umgängesombyte, ett livsombyte.
Jag längtar hem till ett liv där jag slipper leta mig fram med karta och kompass.


7e bilden; en bild som du aldrig lagt upp.

På den här bilden tycker jag själv att jag är lik Marie.

5e bilden; en gammal bild på dig själv.

På en madrass i fina östersund, sommaren 07.

Om

Min profilbild

Stroeem

Riktigt jävla knäpp.

RSS 2.0